Vad ser vi?

---

I början av året var Monte och jag på besök hos vår familj i Kalifornien.

Vi hade förmånen att fira ett bröllop i familjen och som alltid var det väldigt roligt att få tillbringa tid med den amerikanska delen av vår familj.

Efter ett par år av pandemi var det ett extra kärt återseende.

För mig som svensk var det också fantastiskt att få se solen och uppleva värme i februari.

När det blev dags för oss att återvända hem till Sverige skulle vi resa hem från Flygplatsen i San Fransisco. När vi sagt farväl till familjen, med väskorna packade och vår GPS inställd på flygplatsen började vi resan hem.

När vi närmade oss San Fransisco och det var dags att hitta rätt väg runt staden bland alla på- och avfarter koncentrerade jag mig till max. Vi har kört fel en gång tidigare på den sträckan och det hade vi inte tid med den här gången.

Jag spanade och Monte körde.

Plötsligt frågar Monte: ”Såg du alla hemlösa längs med vägen, alla tält, presenningar, allt skräp och alla skjulen?”

Mitt svar blev: ”Nej, jag hade fullt upp med att kolla vart vi skulle.”

Senare slog det mig att det lätt kan bli så i livet. Ibland är jag så fokuserad på min väg, min resa och dit jag vill eller ska, så att jag inte längre ser det och dom som finns runt omkring mig.

Jag tror att alla innerst inne vill varandra väl och hjälpa till, åtminstone från början, men sedan händer det saker i våra liv som gör att det inte alltid blir så.

När livet trycker på så är det lätt att få tunnelseende och bara se det som rör vår egen situation, i alla fall kan det vara så för mig.

Men, jag vill både lyfta blicken och bredda mitt seende så att jag inte missar det som sker.

För ibland kanske jag kan få vara till hjälp eller stöd för någon om jag faktiskt lyfter blicken och ser dom.

En annan gång kanske jag kan få stöd och hjälp av någon om jag vågar se att dom finns i min närhet.

Jag tror verkligen att världen behöver mindre tunnelseende och fler öppna kärleksfulla ögon just nu.

Så, vad ser jag? Vad ser du?